Nu planerar vi vår flykt väg

Vi älskar vårt liv och jag har verkligen byggt mig mitt drömhem här. Stort öppet kök och rum som räcker och blir över. Jag har färgsatt väggar och tak i min egen smak och jag njuter av att vara inom våra väggar. Sen jag flyttade till Sunne har jag fått nya vänner och jag har fått rota mig och vuxit mig fast på något vis. Vilket jag först inte alls förväntat mig av Sunne. 

MEN... så kom vi till en halt på vår lilla skogslunk, och möttes av en trafikerad väg. Vägen var skolan och skogen här var skövlad. Vi blev blottade av fordonens strålkastare och nu är det omöjligt att hitta tillbaka till vår lugna stig. I Sverige råder skolplikt. Och vår förstfödde går i fronten. Hon plogar för resten av gänget. Ibland känns det orättvist men hon är en av sitt slag. Och jag har tro till att hennes tid och ordning i familjen är given. 

Hon lärde sig prata oerhört tidigt och kommunicerade så väl, hon har alltid varit väldigt komplex och känslig och frågat dom mest komplicerade frågor som jag tidigt fick lära mig att hänvisa till andra. Förundransvärt nog hade hon också orken och intresse att lyssna ut svaret, trots att en annan tappat tråden för länge sen... ibland överhör jag henne i samtal med sin syster om hur man gör el i ett kärnkraftverk eller varför det inte åskar på vintern. Och så kom det den där veckan när grannen började skolan och (K) skulle hjälpa honom eftersom han inte än kunde läsa och skriva. Varje dag när han kom hem från skolan skulle (K) leka skola med honom och hon var lärare, ännu var det ett år innan hennes skolplikt slog in. 

Så frågade vi oss om vi inte skulle prova skolan ett år tidigare. Vi var rädda att det skulle bli för tråkigt. Hon tydde sig alltid till de barnen som var äldre(eller bebisar) Och dessutom är hon lång så barnen i hennes egen ålder förutsatte redan att hon var äldre ändå.

 Vi fick chansen att börja och vi provade, hon var så ivrig på att få börja. Men när hon väl var i klassrummet vände det. 

–Varför måste jag gå till skolan? Jag vill vara hemma med dig mamma, sa hon. Jag visste inte vad jag skulle säga, Jag hade inga svar och om jag hade svar hörde jag själv hur dumt de lät; –Alla måste gå i skolan, för det är skolplikt.

Det var mitt enda svar.

Men hon var kvick nog och kontrade. –Jag kan lära mig hemma. Och vad gör dom om jag inte kommer? Och så kom det en viskning i mitt öra –Mamma kan du inte säga att jag är sjuk. 

Då fick vi sätta oss ner och lägga alla korten på bordet. –Nej (K), det kan jag inte för du är inte sjuk, då ljuger vi och det vill inte vi göra. 

Hur illa är det här tänkte jag! Hon har förändrats så fort, och nu står hon till med lögner. Hon låste in sig på skoltoan här om dan efter maten och sa att hon mådde illa. Hon kom inte ut förrän jag kom till skolan själv och knackade på dörren. Nej nu räcker det tänkte jag. Många skulle tycka jag var för snabb och att jag skulle pusha henne mera. Men för vad? Jag känner henne och hon är inte klen. Jag har pushat henne hårt på många plan men då vet jag att hon kan och att det är för något gott.. Men det här är annorlunda. 

Jag är glad att vi provade ett halvår innan. För vi har fortfarande möjlighet att ta ur henne ur skolan, vilket vi gjort. Men nu är det bara 5 månader kvar sen är skolplikten ett faktum. Så nu är vi i full gång att planera vår flyktväg ur landet.